MIN FÖRSTA TIA
Jag fiskar tillsammans med min barndomsvän Andreas och vi hade bestämt att vi skulle söka gädda på ett vatten där vi tidigare dragit metersgäddor och jag har sett ekon på lodet större än jag sett någon annanstans.
Vi kom ut på vattnet strax efter solen gått upp, det är sju grader i vattnet, det regnar och blåser ganska rejält men vi är taggade.
Vi bestämmer oss för att börja i en vik där det är som en grop på 200x200m där det i mitten är strax över 10m djupt och runt om bara någon enstaka meter och i just den här viken brukar betesfisken samlas så också idag. Det är så pass täta stim att lodet ibland registrerar det som botten och man kan se större fisk runt om stimmen. Det är för denna viken vi valt att testa sjön igen.
Jag fiskar inledningsvis med jigg från 20-100g utan ett pet under första timmen, men jag ser fisken! Så vad göra? Jag tänker att med så mycket betesfisk precis överallt så behöver jag synas och då vi ändå var två som var ute så räcker det med att en fiskar "mindre" beten. Ska det synas så kan det lika gärna vara rejält! Jag lyfter fram det kralligaste spöt i arsenalen, st.croix big dawg, och hänger på en wolfcreek monster curly i zombie perch och två stycken 15g päronbly ett på vardera sida beteslåset. Monster curlyn har en magisk vaggande gång, den stora tailen rör sig förföriskt vid minsta rörelse och jag tänker mig att de två blyvikterna bör slå mot varandra och då även attrahera fisk med ljudet lite likt en rasselkammare.
Det är tio meter djupt där jag står, betesfisken står tätt mellan två och sex meter. Jag får en "feeling" att jag borde ju ha någon följare, men jag fiskar så pass djupt att jag omöjligt kan se om så är fallet. Jag knappar lite på loden så att jag använder min främre givare och fiskar så pass långsamt att jag gör sista vevstoppet rakt under den främre givaren.
Ekot från betet är kring 5m och mycket riktigt ser jag ett större eko som visar några meter under, jag sänker betet för att få rörelse på det och smack följt av ett mothugg så att spöt ser ut som ett U. Jag förstår direkt att det är stort och tungt. Ännu tydligare blir det när hon börjar dra lina trots att bromsen är i bott. Då linan är kort, blir det en jäkla fight där hon drog lina ett antal gånger. Men då kunde jag se till att jag var redo med håven så snart hon var vid ytan. Adrenalinpåslaget är sjukt och inte blir det mindre när jag ser henne, det är stort...riktigt stort för mig. Mycket större än vad jag fångat tidigare. Jag låser håven i armhålan och för henne mot håven, ett par försök och poff där ligger hon. Mina fötter trummar mot golvet av pro anglern av adrenalinet, ett vrål av glädje och nu är det dags att se vad det är jag har krokat...
Då vi var relativt nära land så trampar vi in och jag får hjälp med fotografering, mätning och vägning. Nu måste det vara min tur, tio kilo måste det vara. Mitt tidigare personbästa var 102cm och runt 7.5kg och det här är mycket större. Lägger ut mätbrädan, lägger ner fisken och 119cm! Väger i håven, drar av för håven....10.5kg!
Personbästa med råge!
Tankar i efterhand är att jag är väldigt nöjd med hur jag ordnat det i kajaken, jag förvarar så gott som allt bakom mig och har så cleant som möjligt framför just för att kunna hantera fisk.
Pro Anglerns H-Rail är perfekt när man har fisken i håven, då kan man lägga håven så att den hålls på plats så att fisken kan vila medan man fipplar ordning på det man behöver för att ta hand om den.
Tankar kring fisken i sig har inte riktigt hunnit landa än, men jag kände av adrenalinpåslaget och kunde inte riktigt fokusera på någon timme efter. Sjukt roligt och jag vill ut igen nu!
Jag började med kajakfiske för snart två år sedan, det blir bara roligare och nu har jag ett nytt PB att slå:
